STARKA KONTRASTER SVETSAS SAMMAN
Svenska dagbladet 30 april 2008
Förutom den angenäma känslan av att tillhöra tonsättarweekendens sista entusiaster visade sig den ovana lyssnarplatsen perfekt inte bara för stråkkvartett utan också för konsertorgeln, vid vars breda bröst organisten Bengt Tribukait framkallade det eviga havets trygga böljesång i ett Lamento som Anders Nilsson skrev 2004 till minne av Estoniakatastrofen.
Ett slags pietà, i vilket Filharmonikern Daniel Holsts cello tecknade skriet av en mås och hovkapellisten Peter Fridholms flöjt företrädde en sörjande.
Anders Nilsson är en ovanligt ömsint lyriker men hans inlevelseförmåga är så stark att den nästan tycks honom som en börda. Lamentot (och Zarah-svitens elegi) ärsällsynta vilopunkter i hans musik. Oftast väljer han att fly till andra regioner, helst till de slags assymetriska rytmer som har femte satsen ur Béla Bartóks fjärde stråkkvartett som andlig fader.
Men rytmen är ett vilddjur som inte låter stängas in av några dubbelstreck i partituret. Det imaginära bindemedlet mellan de många kontrasterande delarna i hans stråkkvartetter kräver extremt mycket gestaltande fantasi vilket Talekvartetten visade sig ha i rikt mått.
I Phonetasy – Rikskonserters nu uruppförda beställning för saxofonkvartetten Rollin’ Phones – är uppgiften ännu svårare, eftersom tonsättaren byter samtalston flera gånger i minuten.
I konsten att skapa sammanhang visade sig Martin Sturfält som konsertens verklige mästare eftersom han lyckades svetsa ihop ett enda konsertverk av Fem orkestrala pianostycken från 1990. Vilken tur att han inte brände sig på tangenterna!